Nyårskrönika 2013

Här är jag inte inne så ofta, varken för att skriva eller för att kolla. Kanske lite en sammanfattning av året, på ett sätt. Dvs att tiden inte räckt till och energin har dirigerats åt "måsten" och bland dem återfinns inte att skriva recept på mat jag snott ihop hemma. En bild och en kort kommentar, javisst. Tid för sociala medier finns alltid - jag har inte DÖTT!

Det har varit ett händelserikt år, kanske mer än vanligt. Jo, jag tror det. Jag lämnade in om tjänstledigt redan i mellandagarna 2012 och gick efter en del fighter (onödiga sådana) med stofilistiska chefer med betong i servon, snarare än olja, så "vann" jag och facket kampen. Vilket egentligen var självklart från första början att jag skulle (därav onödigt) och skrämseltaktiken från cheferna byttes i ett slag ut mot pudeltaktik, med tillhörande svans mellan benen. 

Frågan är vad jag vann? Arbetslöshet och osäkerhet? Massor av jobb som egenföretagare? 

Med en dubbelgravid fästmö och ett nyinköpt hus att se till, var det inte de bästa förutsättningarna, kanske... 

Så när de jobb min firma räknat med, försvann, så såg jag mig om efter andra jobb. Intressant nog, så fanns inga jobb, inom det offentliga, som passade mig INNAN jag ansökte om tjänstledigt, men EFTER, så kryllade det av dem. Ödet? 

Jag sökte ett par och blev kontaktad av två av de mest intressanta, där det ena, inofficiellt mer eller mindre lovades åt mig. 

Efter många intervjuer och lång ovisshet, så blev jag uppringd, där jag befann mig på Östermalmstorg i Stockholm och fick frågan om jag var intresserad av jobbet som Kostchef i Lekebergs kommun. Jag svarade ja. 

I och med det sa jag upp mig från Örebro Kommun och tiden på Virginska Skolan var därmed över. En spännande tid, som givit mig massor, på många olika plan. 

Arbetslösheten mellan sista mars och första maj, gick fort och återigen, ironiskt nog, så började nu jobben som företagare att komma in. 

I ett gemensamt beslut, sa jag och min fästmö ja till jobben. Vi visste att vi skulle få barn och vi visste att det var två. Vi visste dock inte HUR jobbigt det skulle bli, eller HUR tungt det skulle vara för min fästmö att vara gravid med två barn. Det slet oerhört på hennes kropp och på bådas psyke, framförallt under sommaren, då vi åkte in och ut på BB, en period var vi där i 8 nätter. I och med det ställdes en dubbelkurs i Haparanda in och flyttades till hösten. Tiden att skriva kursmaterial åts sakta men säkert upp. Trots det ville jag genomföra dem, säger man nej i början är man körd sen, tänkte jag. Vet inte om det var rätt eller fel. 

Den första tiden som Kostchef gick åt till att förstå jobbet, verksamheten och människorna. En hel del gammalt skulle rensas bort också. Säck efter säck med helt irrelevanta pärmar och sen länge uttjänta skrifter åkte i soporna. 

Sen kom till slut mina små tvillingpojkar och jag var hemma en månad, livet var sig inte likt efter det. Kort därefter åkte jag till Haparanda för min första kurs. 

Resterande kursmaterial har skrivits i pingishallar, hotell, tåg och flygplatser. På kvällarna har jag varit på tok för trött, för det mesta. 

Offentligt sett har året och framförallt hösten varit händelserik, med medverkan på Stora Måltidsdagen, möten med nya intressanta människor och för Grupoen för Offentlig Måltid, har hösten varit lite av en berg och dalbana. Johan Andersson lät hälsa att han ville lägga sitt medlemsskap på is under en tid, men kom sedan tillbaks ganska snabbt. Annika fick ett stipendium som skänktes till gruppen, med löfte om att spenderas på utveckling av skolmaten och vi planerade en resa till Köpenhamn, med ett större "styrelsemöte", samt besök inom den mycket intressanta, danska offentliga måltiden. Av personliga skäl har Annika nyligen lagt sin aktiva del i OM åt sidan, för åtminstone ett år framåt. Ett beslut hon inte är glad över, men som är nödvändigt. Vi kommer sakna henne, men även hålla kontakten, naturligtvis. Samtidigt har OM nämts i viktiga sammanhang som en grupp att räkna med och, kan man väl säga, "erkänts" i en ledare, som en av de konstellationer inom den offentliga måltiden, som är värd att nämna. Det vet jag inte om det var ett självändamål från början, men det är ju kul, samtidigt som det bygger upp en viss press på att leva upp till dessa saker.  Vi fortsätter nog ungefär som vanligt och arbetar för sådant vi själva vill, men under våren 2014 kommer vårt arbete nog synas lite mer, i och med ett spännande uppdrag vi fått. Mer om det kommer...,

Kostchefsuppdraget går framåt, även om jag vill att MER ska hända NU! En viktig milstolpe kommer nog att vara, när det måltidspolitiska programmet tas upp för beslut i KF i februari. Då har vi ett styrdokument att luta oss mot, som alla måste förhålla sig till som har med måltiden att göra -oavsett om man är pedagog, kock, rektor, vårdare eller vad det nu kan vara. Det känns som en nödvändighet för utvecklingen i Lekeberg. I och med det, sällar sig Lekebergs kommun till den hälft av alla Sveriges kommuner, som HAR ett politiskt styrdokument om den offentliga måltiden. 

Ett år med nytt jobb, många resor, hårt arbete, lite sömn, men också obeskrivlig kärlek, nådda mål och givande möten, alltså. 

Tack alla som arbetat med mig, svarat på mina frågor, litat på mig och Ni som bara ringt och sagt hej. Jag gillar Er! 

Mot ett nytt år och ett bättre "så har det alltid varit"! 

Anita Broddesson

Vår grupp OM, har en egen blog, som fungerar lite som en hemsida. För att sprida det goda exemplet och lyfta olika människor eller händelser som har med Offentliga Måltider att göra, påbörjar vi nu en egen serie med intervjuer eller betraktelser.
Fritt från annonser och sponsring.
Från kollega till kollega.

Först ut är en artikel om Anita Broddesson:

http://offentligamaltider.blogspot.se/2013/05/om-moter-anita-broddesson.html

OM

För några år sedan var jag ny i branschen, som kock inom den offentliga sidan. Jag var ny som chef och jag var ny för skolmaten. Efter några månader kände jag att det var mycket som skulle kunna utvecklas och förändras gällande just skolmat, men jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig. Jag fick lov att åka på en kurs i Stockholm, där bla Kurt Weid höll ett föredrag, Carola från Carolas Eko var där och pratade, någon representant från Krav snacka om deras verksamhet och Annika Unt Widell satt i publiken, för att ta noteringar och (antagligen) utvärdera det hela.

Det sista jag gjorde var att ta allas mailadresser och skicka ut ett mail, för att ha ett underlag för ett nätverk. Jag visste inte riktigt vad jag skulle med det till, förutom att kunna ställa frågor och kanske få lite stöd ibland. Idén med en Facebookgrupp, kom ganska snart. Namnet hade jag svårare med, men döpte ändå gruppen till Föreningen Svenska Skolrestaurangers Framtid - ett förklarande, men rätt så trist och långt namn....

Jag fick ganska mycket uppmärksamhet för det och fick bla skicka in en önskemeny till Rapports hemsida. Menyn var omvänd, dvs grönsaker och kolhydrater var huvudingrediens och kött och fisk, sågs som tillbehör, något som börjar bli ganska populärt bland nyöppnade krogar idag.

Gruppen växte ganska fort, men avstannade sen. Jag ville att medlemmarna skulle utnyttja sidan som en plattform, där de kunde utbyta tankar, recept och få stöd när det var lite tungt. Ibland fungerade det precis så, men oftast inte. Jag upptäckte att jag måste engagera mig mer och tex ställa frågor kring aktuella händelser eller artiklar, för att andra skulle engagera sig och interagera med varandra.

Väldigt kort efter var jag på min första Gastronord - mässa. Som enda besökare från Örebro, eftersom man tyckte att dagen efter var intressantare att gå på - något jag inte alls höll med om, då den dagen JAG gick var samma som Skolmatsgastro avgjordes. Det kändes mest naturligt att gå den dagen, om man vill träffa andra människor från den offentliga måltiden. Michael Bäckman var med och tävlade i ett lag och Martin Karlsson, tävlade med Carina Andersson. De senare vann. Som Ni kanske vet korsades allas våra vägar senare.

På Gastronord höll tidningen Restaurangvärlden en frukost med seminarier. På den tiden var Restaurangvärlden den enda tidningen som skrev om den offentliga maten och de som jobbade med detta. Det hade de gjort sen 1979. De skrev också om den privata restaurangbranschen, vilket gjorde att avståndet mellan de båda branscherna minskade. Numera drivs den på ett helt annat sätt, av helt andra människor och handlar bara om den privata sidan. Det finns en ny tidning, som bara handlar om den offentliga sidan. Den drivs av samma människor som Restaurangvärlden. Den skall agera statushöjande för dem "som glöms bort" och det verkar nästan som om den drivs av volontärer, vars enda belöning är tillfredsställelsen i att hjälpa oss stackare inom den offentliga måltiden att synas. Att separera bevakningen på de båda branscherna är ett av de största misstagen som begåtts.

Att tidningen känns som en enda stor annons för livsmedelsindustrin, är väl inget jag ser som särskilt statushöjande för en bransch som behöver flytta sitt fokus från helfabrikat till egengjort och rimmar illa med bilden av volontärarbete.

Nåja; eftersom Restaurangvärldens seminarier riktade sig till den offentliga sektorn, talade bla Annika Unt Widell den morgonen. Hon "kuppade" och lanserade hemsidan Skolmatsforum där den morgonen. Med blandade känslor, dels glädje över att Skolmatsforum nu fanns och dels osäkerhet vad gällde min lilla Facebooksidas framtid, gick jag in på mässan.

Annika var den som fick mig att tycka att Facebooksidan skulle finnas kvar, dels för att den var mindre regelstyrd och öppen för fler än skolmåltidspersonal, liksom mer enkel. Annika blev även hon administratör på sidan och har hjälpt mig med frågor och information genom åren. Med nya funktioner i Facebook har antalet medlemmar ökat snabbt sista året, kanske beror det också på ännu mer ökat intresse för offentlig mat i allmänhet och skolmat i synnerhet. Just nu är vi 526 medlemmar. En blygsam summa, med tanke på hur många som arbetar med skolmat.

Blygsam med tanke på hur många föräldrar, som BORDE bry sig om vart deras skattepengar går och vad deras barn får att äta.

Blygsam med tanke på hur många som arbetar inom livsmedelsindustrin och hur intresserade de BORDE vara av ett utbyte mellan industrin och alla som jobbar på golvet, nära gästen. Nu känns det mest som ett ställningskrig mellan de som vill laga mat från grunden och vara stolta över det de skapar och en avancerande flank av billigare och billigare prefabricerat skräp, understödda av en arsenal av reklam, hårt riktad mot unga konsumenter.

Det gagnar definitivt inte våra gäster, oavsett åldersgrupp.

Något som inte heller gagnar våra gäster är vår egen, mer och mer spretiga flank. Det är inte så konstigt att det blir så. Väldigt snabbt har skolmat och vi som jobbar med det fått framgångar och fått synas i media. Det är bra såklart, men det har gått lite fort kanske och vi har inte något naturligt kitt som håller oss samman. Livsmedelsindustrin har ketchup, som passar till allt och som döljer allt.

Frågan är vad vi har.

Återigen kände jag att jag saknade något. En grupp bestående av människor som jobbat eller jobbar på golvet - på riktigt, med mat och människor, mitt i smeten. En grupp som vet hur det är i verkligheten och som har förmågan att kommunicera detta mot beslutsfattare och allmänheten, men som också kan hjälpa våra egna led att utvecklas.

Jag kontaktade ett antal människor som passade in på dessa kriterier, duktiga matlagare och ledare, med en verbal och kommunikativ förmåga. Lika många kvinnor som män. Jag blev glad över att alla var positiva till detta och det kändes som om det skulle kunna vara möjligt att genomföra ett möte, ett förutsättningslöst sådant. Tyvärr hoppade kvinnorna av, alla utom Annika Unt Widell, som kanske inte jobbat på golvet, men är en ovärderlig resurs i dessa sammanhang.

Vi sågs några gånger och skapade så gruppen OM - Gruppen för Offentliga Måltider!

En av medlemmarna är Håkan Lundholm, som sedan ett tag tillbaks också är administratör till Föreningen Svenska Skolrestaurangers Framtid. Håkan har en blog som heter Skolkocken, som nyss passerade 75000 besökare, vilket är ganska fantastiskt i sig. Han lägger upp recept i stort sett varje dag, men skriver också välformulerade texter, som går in på djupet om offentliga måltider och allt som kan beröra ämnet. Han är riktigt duktig på allt vad bloggar och sånt heter och därmed, även han en stor resurs. Han är nog den minst namnkunnige av oss, men utan honom hade vi inte haft varken en så snygg blog/hemsida eller en så snygg Facebooksida.

Ola Håkansson vet nog ganska många vem det är och med hans erfarenhet från krogbranschen och med otaliga kontakter så är han ovärderlig i sammanhanget.

Johan Andersson, kostchef i Berg, har rört om i grytan och vet hur man förändrar en organisation från grunden, med lyhördhet och ödmjukhet är han mer bestämd än de flesta och har fått stor uppmärksamhet.

I dagarna har vi knutit till oss våra första samarbetspartners, Barnens Matråd - vilket känns jättekul och spännande. Vi ser framemot goda samarbeten i framtiden.


Det brukar heta "Om om inte fanns". Nu finns det - det är bara att köra!