Näringsriktigt = oviktigt?

Hemma från Thailand,där den största utmaningen kom när alla böcker var utlästa. Att ta det lugnt är en utmaning!

Väl hemma kollade jag såklart vad som hänt på Facebook, ett ställe jag varit extremt sparsam med att besöka under dryga två veckor, endast den privata profilen har fått ett par uppdateringar till de här hemma. Jag hittade en lång tråd om näringsriktighet, som sprungit ur en kommentar från Jan Björklund, i Almedalen, som Magasin Måltid twittrat vidare. Apropå att mindre än hälften av skolköken näringsberäknar maten, hade han sagt: "De måste skärpa sig!".

Detta utlöste som sagt en lång diskussion, där en del framstående kostchefer, kökschefer och kockar bidragit med sina tankar. Mycket av det är intressant och det visar att det finns lite olika läger bland oss inom den offentliga maten (skolmaten).

Jag tänkte kommentera och sammanfatta detta lite....

Min vän, Michael Bäckman, kökschef på Annerstaskolan i Huddinge, brukar alltid framhålla att hans mat är näringsriktig och innehåller mer och bättre näring än hel- och halvfabrikaten, dels för att han lagar maten från grunden och använder bra råvaror. Han säger själv att han inte näringsberäknar maten, men vet att den är näringsriktig ändå. Detta framhåller han även i den här diskussionen. Han fick lite mothugg av Marianne Shröder Maagaard, som undrade hur han kunde veta att den var näringsriktig, utan att näringsberäkna den.

Mickes svar är typiskt för honom, med glimten i ögat, ironiskt och med en känga, som enligt mig träffar målet; "Jag baserar detta på ett löst antagande. Precis som man gör när man tror att barnen äter näringsriktigt, bara för att maten är näringsberäknad".

Jag kan bara hålla med och konstatera att detta är vad jag själv anser, fast med andra ord. Jag arbetar ju på en gymnasieskola och vi, precis som förskolorna, ingår inte i skollagen och måste därför inte näringsberäkna maten. Det gör vi ändå och från ledningshåll önskas det att alla tre rätter skall vara näringsberäknade - var dag. Det iordningställs en matsedel långt i förväg, där allt näringsberäknas (och kostnadsberäknas såklart) - ett ganska stort jobb, som är rationellt försvarbart - om alla följer menyn till punkt och pricka.

Korrekt och som sagt rationellt - men tämligen onödigt, anser jag!
Varför?
För att vi just serverar tre rätter var dag, med ett par olika kolhydrattillbehör, olika såser, stor salladsbuffé (hur stor skiljer sig väldigt, från skola till skola), med dressingar av olika slag, två sorters margarin, vatten, lättdryck och mjölk. Vad ungdomarna äter är omöjligt att veta och går definitivt inte att beräkna.

Jag tycker att det är bra med näringsberäkning, för att se att man ligger bra till. En näringsberäkning gör man ju för att se om en snittportion överensstämmer med vad en snittperson i ett snittåldersspann bör äta, för att uppfylla rekommendationer, uträknade av SLV. En ganska komplicerad procedur, som baserar sig på otaliga forskningsresultat, från otaliga undersökningar, där otaliga forskare och läkare gjort tester på en otalig mängd människor under ett otaligt antal år, i en massa länder....dessa rekommendationer ändrar sig då och då, precis som det såklart ändrar sig väldigt mycket i dessa beroende på om man är kvinna eller man, om man är 8 eller 28 och om man tillhör elitidrottsprogrammet på skolan eller frisörprogrammet på densamma.

Rätt komplicerat alltså. I ärlighetens namn borde det finnas beräkningar för elitidrottseleverna som behöver ca 7-8000 kcal/dag och den "vanlige" eleven som rör sig måttligt, om alls.

Men nu sitter jag ju här och ber om en massa jobb, som jag inte vill ha - det verkar ju dumt!

Lösningen på detta är, som jag sagt förr, att lägga dubbelt så mycket tid på utbildning för de som skall äta maten, inklusive pedagoger, och kanske deras föräldrar med, för den delen - som vi gör på de som skall laga maten. Att själv vara medveten, om vad som är bra för just en själv och vad som är bra för miljön på samma gång, skulle göra att kunskapen i köken skulle få avsevärt större nytta.

Ett massivt projekt! Som tur är behöver det inte vara så värst komplicerat att lära ut; följer man tallriksmodellen, kanske med ett tillägg om mer baljväxter i proteintårtbiten, så är det bra för miljön, ekonomin och den som skall äta. Naturligtvis måste mängden stämma överens med energibehoven, men det lär man sig ganska snabbt om man får hjälp med att se hur stor volym som krävs. Det finns många bra saker med detta. Om man får förklarat, som en återkommande del i undervisningen i skolan, sen förskoleålder, om vilka effekter olika typer av livsmedel har på miljön och kroppen, så slipper man helt plötsligt chocken med att någon säger åt en vad man ska äta, när man befinner sig i de upproriska tonåren.

Naturligtvis förstår jag att lagar om näringsberäkning och annat är till för att komma åt de som missköter sig och för att kunna visa på problemen som finns. Det finns förhoppningsvis en långsiktig plan med detta, som är till för att få underlag för mer utbildning och pengar till skolmaten och de som arbetar med den. Kanske kommer det leda fram till en mer övergripande plan, där barn och ungdomar involveras mer i arbetet med förändring och där föräldrar och skattebetalare får större insikt och möjlighet att påverka- och då förhoppningsvis med mer kunskap i argumenten. Politiker, skolledning, personal och gäster måste jobba tillsammans på fler plan,tror jag.


Svårt?

Jo, kanske. Förmodligen. Vi håller som bäst på med att försöka öka statusen för vår yrkegrupp, för att kunna attrahera kunnig personal, när det oundvikliga generationsskiftet kommer inom en snar framtid. En utmaning i sig, men också ett bra tillfälle att skapa en ny kultur med ett nytt synsätt, redan från början. En chans som inte kommer alltför ofta!

Så; mot ett nytt "Såhär har det alltid varit"!