Dagen har ägnats åt lite olika saker. På morgonen hann jag med en kort kaffe med gänget på Lilla Örebro. Det kändes lite som vanligt att sitta på uteserveringen, tidigt, nästan inga människor ute och definitivt bara vi på själva serveringen. En stor kaffe med mjölk, sköna människor (de är ju hur många som helst nu när Stora Örebro öppnat, med ny personal - annat var det förr, var vi tre så var det ju många, liksom...) och skitsnack såklart!
Jag är glad att jag fick jobb på Lilla, då 2009, ca två månader efter de öppnat. Det var en tung period, med mycket ovisshet och osäker ekonomi i en ny stad. Det har öppnat många dörrar och jag har lärt känna mycket folk, tack vare att Davide och Robban, redan då var krogprofiler i stan. Många roliga minnen och en del jobbiga som jag och Davide ältat där i det 40-gradiga köket.
Det finns ett ord som symboliserar Lilla Örebro bäst för mig; Värme!
Dels för att man svettas redan på väg ned i omklädningsrummet, som ligger i en källare. Här är det så varmt att man skulle kunna värma upp ett mindre land med överskottet och så står luften blixtstilla. Väl uppe i köket har kalsongresåret redan blivit dyngsurt och det tar inte lång tid innan hela ryggen på kockrocken är genomvåt....sen vänjer man sig och tänker inte längre på svettdropparna i ansiktet och de svampiga fötterna eller de urvridningsbara underkläderna.
Värme är också ett ord som beskriver atmosfären och människorna som jobbar där, vilket verkar smitta av sig på gästerna. Visst skulle en och annan bestört gråtandes springa ut ur köket när tugget är som värst och det som sägs därinne i hettan, efter två 15-timmarspass på raken är preskriberat redan innan det nått kollegornas öron. Allt annat skulle vara otänkbart.
Oacceptabelt.
Chockerande rent av, men köket är en annan värld, där hårda ord och elaka gliringar är tecken på uppskattning, medan å andra sidan komplimanger och uppmuntringar bara är en inbjudan till volleyskott. Trots det är det med en känsla av att vara sedd, respekterad och omtyckt jag tänker på Lilla och fast jag bara hatade skiten ibland, kunde jag i nästa sekund ligga på golvet i okontrollerbara skrattspasmer när Danne, mitt i värsta rusningen moffar i sig chips med hela ansiktet - bara för att sen gå ut och servera som om inget hänt! Sånt glömmer jag aldrig.....
Om man inte älskade restaurangbranschen skulle man hata den - för det finns fan massor med anledningar att göra det. Utan kärleken till ditt jobb är du körd och det finns ingen bransch som så skoningslöst sållar ut dem som inte har den rätta känslan. Det värsta är att den inte går att lära sig, den där känslan - den går att förstärka, men har man den inte så kommer man inte att få den. Så är det bara.
Nåja, därefter hade jag ett fruktbart möte med informationsavdelningen på kommunen och OS-eventet i Örebro är nu överlämnat till två engagerade personer! Örebro har smugit upp och fattat hela grejen, helt plötsligt. Det snackades om att bjuda in Jamie Oliver och att ta in externa eventbyråer, så det känns bra!
Sen stekte jag en jäkla massa grönsaksbiffar i olika tappningar med BEAT i och schnitzlar på det jag hann med. De blev bra, kryddade med dijonsenap och dragon bland annat, som kommer serveras någon gång nästa termin.
Nästa termin ja, för nu går jag på ledighet! Imorgon drar vi till Thailand två veckor och om jag bloggar därifrån på nåt internetcafé kommer min sambo att göra slut - det har hon lovat. Inga datorer, inga telefoner och inget internet. Det senare kommer vi nyttja för att meddela oss när vi kommit fram och ev för bankärenden.
Så, inga bloginlägg på två veckor, men säker massor med matupplevelser och bilder efter det!
Ha en trevlig midsommar och sommar, tills vi hörs igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar