Stockholm II

Fredag, 18/1:
Jahapp, framme igår kväll, med tåg som var i tid och en dag som flutit på enligt planerna. På jobbet verkar mitt nya schema fungera bra, med bla ny "rulle" även för kockarna. Nu är det fler som återkommande gör sallader och fler som är i köket, dvs de har fått byta med varandra. Efterfrågat av personalen och mig själv. Jag tycker att det är lite knepigt att göra scheman, eftersom det ju inte är maskiner med samma förutsättningar man flyttar runt, utan människor som har olika inställning, dels till varandra och till livet. Människor med känslor.

I höstas kom det fram att vi pga, ekonomi etc var tvungna att flytta på en person från oss, till en annan skola. Gymnasieförvaltningens kostenhet blev av med alla utskick till privata skolor, av vilka vi hade en. Det bedömdes att vi kunde avvara 75%. I och med det krävdes ett nytt schema och jag tyckte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och som sagt låta fler byta arbetsuppgift.

För att nya idéer och krafter skall få blomstra måste man ibland flytta på de gamla. Inte för att de är sämre, utan för att de är inkörda i samma hjulspår. Matlagning är ett hantverk och ett skapande sådant. Det krävs att muskelminnet får chansen för att man skall bli riktigt bra på att uttrycka sig. Precis som på alla andra ställen brukar eget ansvar och lite "tryck" utveckla människor och göra så att de växer. Jag hoppas att jag i någon mån lyckats med det på Virginska.

Det är en fin linje. En avvägning. Att å ena sidan släppa kontrollen och ge tillit och att å andra styra i den riktning jag vill. Jag hoppas personalen på Virginska känner att de får utrymme att skapa och en känsla av tillit, på samma gång som de kan ta att jag inte är nöjd ibland och pillar i detaljer. Hur det än är så är det ju mitt ansvar i slutändan; skiter det sig är det mitt ansvar. Blir det bra, då är det allas förtjänst men fortfarande mitt ansvar.

Måndag, 21/1:
I Stockholm träffade jag några mycket trevliga människor i vad som kan bli början på något bra. Något stort. Det är förhoppningen såhär i den trevande starten. Jag tycker redan att det är stort! Det är stort att sitta och förutsättningslöst prata, bolla ideer och tankar. Kasta ur sig dem, höra hur dessa tankar förändras varje gång de studsar, ibland knappt märkbart, men så kommer det ett ord, ett litet ord som tänder en gnista hos någon och synapserna kickar igång - helt plötsligt finns en mening nedskriven på en whiteboard-tavla. Det är ganska fantastiskt i sin blygsamhet.

Ingen tar mer plats än någon annan, fast de mycket väl skulle kunna och man turas om att styra skutan mot ett mål, inte helt klart vilket, men det är OK så länge det ligger en bit framför den plats man nyss befann sig.

På samma sätt önskar jag att det alltid var i en arbetssituation. Kanske inte lika intensivt, men ändå. Små steg och tankar som föder andra tankar. Steg som leder framåt och förändrar det som var till ett nu. Ett annat och bättre nu.

Tack för mig, sov så gott!