Nyligen berättade jag om att det händer att föräldrar hör av sig till mig. Det var ett tag sen det hände, men som den olyckskorp jag tydligen är, så fick jag ett mail bara ett par dagar efter det inlägget. Utan att vara för detaljerad så handlade mailet om att denne någons barn gick på stan och åt med sina kompisar, hälften av veckans dagar. Föräldern tyckte att det blev dyrt och att skälet till detta, enligt skrivarens barn var att vi inte serverade vanlig mat. Det som efterfrågades var inga konstigheter, enligt avsändaren, utan bara vanlig mat - eftersom vi ofta skojar till maten så att den blev oätlig. Personen tyckte att jag skulle tänka på detta, då det faktiskt är allas skattepengar som betalar maten.
Jag hakar upp mig på en del saker i det här mailet;
Jag tror att en nyckelmening är; "går på stan med sina kompisar" - då jag vet att grupptryck är ett stort skäl till att ungdomar inte äter, eller äter för den delen. Det har jag sett massor av gånger.
Jag förstår att det blir dyrt, men helt ärligt; vart får de pengar ifrån? Jag fick då inga pengar att gå på stan och äta lunch för i den åldern. Tror knappast att någon av mina föräldrar hade sanktionerat detta heller.
Jag rannsakade mig själv och frågade min personal om vad de tycker;
Skojar vi till maten för mycket?
Jag vet att jag gjorde det förr, men att jag har taggat ned lite. Personalen tyckte inte att vi gjorde det, men någon kom med tanken att beskrivande namn på menyn som; "Napolitansk Lasagne" istället för "Vegetarisk lasagne", eller "Quiche Lorraine" istället för "Ost-& skinkpaj" (den gången, precis som andra gånger, står det en förklaring efteråt), eller "Pollo alla diavolo" istället för "Kryddig kyckling" är sånt som kan göra att det upplevs konstigt.
-"Napolitansk lasagne, vad ä dä? Kom vi går på Donken, för dä här gå junte att äta"...typ, så.
Kanske gillar man inte heller pasta pesto i bleck, med pastan blandad med sås och toppad med en tomat - & broccolisallad? Pasta för sig och sås för sig OCH sallad i salladsbaren, tack!
Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag tycker att vi har en uppgift att lära ut lite om maten också. Ibland brukar vi i skolmatsledet kritisera det gamla tänket om att maten är en del av en bespisning, en utfordring, snabbt in - snabbt ut - "NÄSTA!". Men jag undrar om inte ungdomarna själva också vill ha det så, lite. Kanske för att de är vana vid det. Kanske för att de inte vill engagera sig - i dagens samhälle är det ju rätt mycket mer intryck, bara om man jämför med hur det var för 20 (!) år sen då jag gick gymnasiet. Knappt så vi hade mobiltelefoner, internet hade jag hört talas om, Facebook fanns definitivt inte och inte fan gick det att kolla på TV4 i telefonen heller - den saken är klar. Nu umgås man ju genom att gå hem till varandra och sitta med varsin telefon....kanske är det overload i skallen? Kanske går det inte att ta in mer?
Då är ju "Kyckling, kall sås, ris" en perfekt meny. Kanske har jag helt fel och menyerna som skickas ut centralt har rätt?
"Pastasås med kyckling, pasta" - DET är den ultimata rätten i en skola! Inte "Pasta från Medelhavet, med kycklingfilé, soltorkad tomat, doft av färsk timjan och citron"
Jag försökte i allafall svara på mailet och förklara att jag faktiskt inte vet vad vanlig mat är för dem. Jag förde ett resonemang om att kanske är husmanskost vanlig mat, men då jag frågat mina gäster vad husmanskost är för dem, så svarar de: Köttfärssås och spaghetti, kebab, pizza och tacos.
- Nej, jag varken ljuger eller överdriver - det är sant. Men det är å andra sidan inte så konstigt, för saker utvecklas ju. Jag anser att husmanskost är saker som kålpudding, pannbiff med stekt lök, köttbullar med gräddsås, stekt fläsk med löksås, laxpudding med skirat smör, men jag är ju gammal, faktisk så gammal att helfabrikat var något för de rika och det bara fanns två kanaler på TV:n. Jag är från en annan värld.
Jag förklarade också att det är säkert 20 olika nationaliteter som går på skolan och att de också betalar skatt, samt att vi SKA ha en rätt utan fläsk och en vegetarisk varje dag, att jag också styrs av den centrala menyn (även om jag är en rebell där). 700 gäster vill ha vanlig mat, "mat de får hemma". Jag har ingen aning om vad de får hemma och jag får aldrig ett svar jag kan använda mig av heller, för ingen kan förklara för mig vad deras mat hemma smakar, vad som ingår i den eller hur den tillreds.
Det är skrämmande - iallafall för en som gillar mat och tycker att matkultur, oavsett härkomst, är viktigt och värt att anstränga sig för att föra vidare. Jag är inte totalist, så jag dissar inte varken färdigmat eller helfabrikat. Men en pannbiff gjord i fabrik går knappt att jämföra med en gjord hemma, av en människa, utan kamouflerande tillsatser. Det är som att jämföra en Bondfilm med en annan film - det går inte - Bondfilmer kan bara jämföras med andra Bondfilmer. De skulle falla platt mot de flesta andra filmer annars, så det är liksom ingen mening.
Jag tycker att jag har en uppgift att visa hur mat kan, eller tom ska, vara - vad som finns bortanför isbergssallad, rårivna morötter, färdiga köttbullar och Särnärpannbiffar, potatismospulver och Kalaslingonsylt. Jag pallar liksom inte med att se på hur man vänjer en hel generation (till?) med låtsassmaker och låtsaskonsistenser och innan jag började med skolmat, så brydde jag mig inte. Jag såg inte. Jag hade ingen aning.
Nu ser jag....
OCH JAG PALLAR INTE!
Jag bjöd såklart in föräldern till oss och uppmanande att klassen dennes barn går i skall bjuda in mig också, något som jag informerar om på matrådet - för att kunna pratat med flera än de som sitter där. Jag avslutade med en förhoppning om att barnen skulle hitta något att äta bland de tiotalet sallader, tre till fyra maträtter, fyra sorters bröd och två sorters smör vi serverar.
Förlåt, mamma, men älglevergrytan jag fick när jag var mindre - den gillade jag inte - i övrigt var allt gott. Tack för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar